Utan egen golf, må vara, men utan golf är jag inte. Jag följer spelet på europatouren, både via Golfkanalen och via leaderboards, jag läser de olika golftidningar jag prenumererar på, och där hittar jag näring och ideer till det egna golfspelet. Jag ser fram mot vårens golfspel med samma entusiasm som varje vinter sedan 1982, min första som golfare.
Kanske lite extra i år eftersom min säsong 2009 slutade i fullständig katastrof. Jag hade åkt ned till en god vän på Öland för att tillbringa några dagar med golfspel och stilla samvaro. I kallt och regnigt väder skulle detta golfspel inledas på Ekerum med min kompis som Caddie. Han är på grund av en skada oförmögen att spela golf längre.
Spelet flöt riktigt hyggligt fram till det 9:e hålet, där de två äldre gentlemännen, som dittills varit mina medspelare, beslöt sig för att dra sig tillbaka. Jag tvingades alltså spela vidare själv. Det gick riktigt bra ett par hål, innan jag slog min första socket. Som vanligt kom denna då jag fått något slags förtroende för min sving, och började släppa svingtankarna för att bara slå med känsla. Det kom fler sockets, och då de till slut var fler än de rena slagen så beslöt jag, på 15:e hålet, för att ta min Mats ur skolan, och där slutade golfsäsongen.
Det här kan verka nedslående, men det har mest gett upphov till funderingar.
Skall jag i år för första gången i stor stil anlita en tränare och låta denne skapa en stabil sving åt mej? Tanken finns där, men i och med att det skall springas Marathon i juni så tvivlar jag på att det kommer att bli av. I år. Utan jag kommer nog att mixtra på efter eget huvud. Jag har läst svingtips, jag har analyserat min sving mot dessa och har provsvingat en del ute i snön bakom garaget. Grannen har vant sig, tror jag.
Men så är läget nu. Man får fila på sin uppvridning, man får förundras över Sören Hansens likhet med en viss djurart och man får njuta av den sköna vintern med gnistrande snö.
