BO och Adam Scott

så här sa tydligen Ernie till Aiken för ett tag sen, enligt http://www.theopen.com/en/News/LatestNe ... erest.aspx , en jäkla snygg artikel förresten.

"Ernie was talking to me at the end of last year when we were flying back from Dubai together. He told me one very good thing – forget about top 50 in the world, forget about number one in the world, because it doesn’t really mean anything. He said what means something is winning tournaments. You’re remembered for winning golf tournaments, not for anything else.”

Rätt jämfört med top 50 (Luuuke) men den sista meningen stämmer inte. Den tävling jag mest kommer ihåg Jack för är väl Masters 86, men som god tvåa är allt "the duel in the sun", och där förlorade han. Hade totalt glömt att Scott vunnit Players, men att han torskade igår kommer man glömma sent. Vad minns man Van der Velde för? Monty och Mickelson på Winged foot? Det kommer säkert att svida, men det blir ändå ett minne för Scott.

Jag minns mina förluster lika väl som mina vinster, stora som små. När en gubbjävel gav mig pliktslag på sista hålet, då jag äntligen skulle lyckas gå på de magiska 30 (Hcp-gränsen då jag började spela 1981), då jag slog bort mina chanser att vinna H45 KM med en socket som hamnade i ett grusgrop. Att förlora kan vara minnesvärt.

The Open dag 1

Tiger Woods
 -------------
De där kirurgiska järntvåorna som drev ut både Roses och Sergios spoons var underbara. När han är på är det nu, liksom då, en sån skärpa. Ett sånt sting. Får se om det håller i sig. I referens till en tråd på everythinggolf.com - allt är sannerligen inte glömt! Hans strul ger alltid en eftersmak då man ser honom. Låt vara en eftersmak av blandad kompott, om man skall vara lite ärlig.

 En sak är klar, ingen golfare väcker känslor som den mannen.

- Visst har han förstört för sin familj, och att hon är svensk...
- Nånstans är man lite avundsjuk...
- En dotter till en Journalist och en Sosseminister måste vara den sämsta tänkbara att vara otrogen mot. Elin gav honom sina fiskar varma förtjänstfullt.
- Lite grann gör det honom intressantare att se nu än då. det och att han inte är så överdjävligt bra länge. Se golfmaskinen 2001 var sådär, nu är han intressantare.
- Men när han är på nu är han fortfarande bäst.

 Summa - tigern är mer sevärd än någonsin.


 Banan
 -------
Tja... Den är väl svår. Men rätt profillös. Gillar inte riktigt det där med att skapa hål med bunkrar. I den omfattningen. Visst, the road bunker på 17:e på Old, och den där jättebunkern på ett av sluthålen på Portrush, old nelly eller molly eller vad den hette var läcker. Men här är det för mycket bunkrande. Och att den är inträngd mitt inne i stan sådär. Lite charmigt på ett sätt, men...

 Tom Watson
--------------
 Det är väl för att man själv har sett sina rynkor komma, för att man själv känner den egna förruttnelsen och förestående bortgången som man vill se honom bekvämt klara cutten. Gillade inte Watson sådär värst då jag följde tourerna på 80-talet. Men hans inspel till sista green 1984 i BO, som jag såg på TV i England, 200 meter spikrakt med en järn, det var väl första gången som jag riktigt fattade hur bra de där killarna var...

Ljuset i tunneln... Igen... Och lite blåbär

Har varit nere i Socketträsket igen efter att desperat ha försökt få upp längden på mina slag. Back to the old drawingboard, dvs plastbollarna i trädgården. Denna gång, Lekmans halvsvingar för att hitta releasen, funkar utmärkt med plastbollar. Hittade släppet i axelpartiet parallellt med händerna. Just det här "släppet" är en speciell känsla. Går den att konservera? Gick nio hål vid sjutiden, varav sju med bogey eller bättre, känns kanon efter socketfrossan! Efter rundan, en skön känsla av tillräckligt bra spel. Plockade lite blåbär till frukost, peggpåsen kom väl till pass: