Hur är det att se på en golftävling? Hur gestaltar sig upplevelsen av att se en golftävling? Av den kaliber som Nordea Masters nu en gång är, även om tävlingen krympt lite genom åren, Sveriges stora golfevenemang. Och hur var egentligen denna söndag?
Ja, det första som möter en är en massa tjusiga bilar på en åker som används som parkering. Porsche Cayennarna var väl så frekventa som V70, tyckte man. Och folket lite tjusigt, så där. Märkeskläder och snygga frisyrer. Kommentarerna som man snappade upp under promenaden till banan lite glassiga. Kanske.
Men väl insläppt så blir stämningen genast en annan. Golfen tar över. Det blir mer en gemensam stämning. Spelar ingen roll om det är Arlandastad eller Bro Hof. Det är tävlingen som är fokus. En del hänger med bättre, en del sämre. Många av de vackra flickorna i publiken känns lite ditsläpade av sina pojkvänner, men verkar ändå följa tävlingen med intresse. Man hör spritt mummel om Colsaerts ruskigt långa drives, hur det går för Stenson.
Det är kallt i luften, den friska vinden känns komma från polartrakterna. Ibland är det skönt, en kvalmig 25-gradersdag är inget att gå omkring i golftävlingar på. Man undrar hur folk på de här tävlingarna i Texas står ut. Men ibland får man dra på sig sin träningsoverallsjacka. Reagerar folk på att det är Stadium och inte något tjusigt märke?
Men inte fel väder för en golftävling. Ett försommarvacker dag i Mälardalen, visst känns Bro Hof lite som en gräddbakelse i det ganska lågmälda mälarlandskapet, men det är fint, med den fortfarande skira grönskan, och Mälarens vatten i fonden.
Man försöker liksom greppa hur bra de här spelarna egentligen är, jämfört med den bogeyhacker av normal klass man själv är, men det är svårt. Det är liksom lättare på TV. Skulle vara kul att gå en runda med nåt proffs av den här kalibern, på en bana man känner till. Nu blir det lite surrealistiskt, man kan liksom inte leva sig in i att de är så pass duktiga. Det känns lite som en slump att de faktiskt går runt och gör birdies och par stup i kvarten. Känslan är att de bara råkar träffa så där bra och att resultaten blir så bra som de blir.
Men tävlingen blir mer påtaglig, trots att man ingen Göran Zackrisson har. Man känner nerven i slagen, ser spelarnas ansiktsuttryck. Kanske framför allt Lasse Jensen, som gör sin bästa tävling. Och man imponeras av att de inte missar, trots den ökande spänningen mot slutet.
Logistiken, publiken, bajamajorna... själva arrangemanget som sådant känns väl fungerande. Det finns liksom en service-hub mitt i banan där en massa hål möts. Köerna till bajamajorna flyter effektivt och det är rent och fräscht, nån slags desinfektionssprit istället för tvål. Man behöver inte köa särskilt mycket för sin ramlösa och sin macka, och de som serverar är glada och trevliga.
Mest synd tyckte jag om ett sädesärlepar som helt klart har tänkt att bygga bo i en bevattningshistoria på marken invid 16:e green. Går oroligt omkring med bomaterial i näbbarna och väntar på att alla dessa människor skall försvinna. Eller har de tänkt sig något träd bakom och vädjar till människorna? Man vill säga till dem - välj ett annat ställe, längre in i skogen. Här kommer ni inte få lugn och ro.
Men andfamiljerna i dammen vid 17:e verkar inte ha någon större rampfeber, simmar lugnt omkring bland människoskaror hojtande och klappande i takt med högtalarna som meddelar att den ena efter den andra nu kommer fram till 18:e green.
Roligast är faktiskt att se de riktigt långtslående. Vet inte varför, man ser ju egentligen inte hur långa slagen är, bara att den ena är längre fram än den andre. Kanske är det något man inbillar sig. Men det är stora, granna pojkar som Colsaerts eller Quiros. Och det är liksom ett annat tryck då de drar iväg slagen. Men SÅ hårt ser det inte ut att vara. Ibland spelar man med yngre, vältränade juniorer som verkligen tar i och verkligen ser ut att smälla till bollen. Det
ser hårt och långt ut. De här spelarna liksom bara gör sina rörelser, alltid samma och bollen bara försvinner...
Men spelar man golf och gillar att titta på tourerna ibland tycker jag att man skall åka och titta på en tävling, det är en annan dimension. Trots att man inte har Göran Zackrisson.
