Mitt förhållande till Retrogolf

Plus fours. Gamla golfklubbor med hickoryskaft. A gentleman carries his bag. Wodehouse.

Det här har ju blivit på ropet. Tävlingar i retrogolf. Hela baletten med tidsenlig klädsel och så vidare. Folk lyckas få tag på klubbor med hickoryskaft, gamla guttaperkabollar. Eller till och med fjäderbollar? Jag har själv aldrig varit med om detta, så jag vet inte exakt hur det går till. Mer än vad jag hört om och vad jag läst i golftidningar. Den enda kontakt jag har spelmässigt är väl mitt set McGregor Tourney som jag köpte begagnade och väl slitna i början på 80-talet då jag började spela det här spelet golf som första person i släkten. Det var riktigt trä i de träklubborna. Persimmon? Ingen aning.

Och just det här som jag skrev i stycket innan, att jag var först på plan är rätt signifikant för min hållning till retrogolfen. Min släkt innehåller bara enkelt, vanligt folk. Bönder, hantverkare, smeder. Då det hela "begav sig" på 20-talet fanns det inte på kartan att min farfarsgeneration eller generationen innan skulle ens tänka tanken på en golfbana. Man jobbade, kanske gick i skogen, sov. Farfar berättade hur många gånger som helst om då han åt mat på Gyllene Uttern, det var stort. Och det här levde fortfarande kvar då jag var liten, även om släkten gjort en liten klassresa uppåt, som så många andra under den svenska sociala revoultionen. Man kunde spendera sommarveckor sex personer i ett rum och kök. Akademiska diskussioner förekom inte över huvud taget, kanske man intresserade sig lite för den svenska historien, men mer än så var det inte. Jag och alla mina kusiner gick på högskola - men ingen valde ett humanistiskt "roligt" ämne, alla skaffade sig duktiga jobb.

Medan däremot den släkt jag är ingift är något helt annat. Det fanns pengar både här och där. Akademiska titlar, man reste, man såg världen. Hustrun är i stort sett den enda i den kusinskaran som har något som kan betecknas som ett "kneg". De andra är arkitekter, forskare, journalister, författare. Och. Det spelades golf. På det numer slitna, men en gång storslagna sommarstället iordningställdes till och med en liten golfbana. Det finns fortfarande kvar ett set hickoryklubbor som barnen leker med. Bollar som jag misstänker vara guttaperka hittar man i lådor ibland. Heden som golfbanan inrymdes på finns fortfarande kvar, jag har gått och slagit där uppe och äldre släktingar har nostalgiskt berättat om hur banan en gång var dragen. Kullarna där utslagsplatserna var finns fortfarande kvar, det händer att arkeologer tror att de är gravhögar...

Men då jag började spela och ganska snart blev "fast" så köpte jag hela konceptet. Läste allt vad Wodehouse skrivit om golf, lärde mig golfhistorien från Wille Park till Jack Nicklaus. Så då jag ser en gammal hickoryklubba blir jag lite upphetsad. Och vet att en niblick var en rejält loftad klubba.

Men spela retrogolf? Det är ju inte jag. Eller?

Lite samma sak med en mitt förhållande till en sådan som Göran Zackrisson. Min solklara idol som golfkommentator, still going strong. Redan hans viskande kommenterande från 70-tal " han står över putten... slår till... går den i... nej". Till senare års högst egensinniga referat, som en del tycker är virriga, men som jag älskar. Karln bara osar ju gemytet på någon skotsk golfbana, sittande i baren med en god maltwhisky framför sig. Men hur har han kommit att bli sådan? Säkert trevliga personliga egenskaper, men också uppväxt på Djursholm, spelat på Djursholm sedan barnsben. Dörrar har öppnats. Han har haft möjligheter. Som en sådan som mej bara kan drömma om . Kanske mina barnbarn?

Svenska avundsjukan? Tror inte det. Mer - man kommer därifrån man kommer. Och jag är tacksam för att alls ha möjligheten att få ägna mig åt det här, som aldrig, aldrig har blivit långtråkigt för mig. Aldrig har jag lämnat en range utan att vilja slå en boll till (antingen för att njuta av träffen, eller för att komma till rätta med vad fan det nu är som strular). Men retro - nej det är nog inte jag.

På höstkanten

                            Kåbo, åttans fairway

Tja, då börjar det vara dags att avsluta säsongen 2011. Alltid vemodigt, och tråkigt att man skall bo på en breddgrad som får en att hålla klubborna undanstoppade under 4 månader.

Jag har som vanligt tankar på golfhallar, inomhusträning och annat, men det brukar inte bli så. Egen golf kommer snart vara något som känns som något avlägset. Trist, egentligen. Men man är född där man är född, på gott och ont. Vissa år, då det har varit mildvintrar har jag spelat fram till lucia på klafsiga fairways, men de senaste årens onekligen sköna vintrar har gjort golfbanan mer lämpad för skidorna. Vi får se vad det blir.

 Hösten är lite avslagen på tourerna också, även om det är stor skillnad mot 80 och 90-tal, då det var stendött från Oktober till Masters. Lite överdrivet. Det är en del småtrevliga tävlingar, framför allt på europatouren, med Dunhill Masters på S:t Andrews som den trevligaste. Michael Hoey bärgade ytterligare en seger för Irländarna, inte klokt vad mycket de vunnit av Majors de senaste 6-7 åren. Finns det så¨mycket fler golfare på Irland än i Sverige? Klart, de kan ju säkert golfa i februari...

 Året på tourerna har varit rätt sparsmakat ur svensk synvinkel. Alex Noren har väl fått lite av ett genombrott med två europatoursegrar, men annars är det inte mycket som vunnits av svenskarna. Och ingen ny stjärna syns. Amerikanerna och Britterna sprutar fram nya stjärnor, Bud Cauley, Tom Lewis och andra. Kanske Jens Dantorp kan få något slags genombrott nästa år. Och vi får åtminstone en till på stortouren i USA, Jonas Blixt, kanske han kan överraska?

 Och kommer Tiger tillbaka? Eller kliver någon annan fram som klart skinande världsetta? Luke i all ära, men han vinner väldigt lite.


                                   Saxnäs

Egna golfen då? Efter KM så har jag spelat hyfsat regelbundet. Det blir över 30 rundor i år om man räknar två niohålare som en runda. Höjdpunkten var väl förra veckans tripp till Öland, hann med att spela en medioker runda på Saxnäs och en riktigt trevlig runda på Grönhögen, med skapligt spel och förträffliga förhållanden. Spelade ensam med en gammal kompis som caddie, och då solen kom fram framåt tionde hålet blev det en härlig vandring, kanske 7-8 sekundmeter och härliga vyer över södra östersjön.

 Men jag har svårt att få fart på svingen. Med "rätt" rotation blir det numera oftast ganska rakt, men kraftlöst. Letar efter timing. Meter. Tidigt i vår blir det nog att hitta lämplig pro med målet att slå längre. Och rota på youtube, "Longer drives"...

Klicka förresten gärna på bilderna, Blogger presenterar dem rätt snyggt, och de gör sig bättre som större!

  Saxnäs igen, om man går ned till stranden. På den här platsen, med Ölandsbron i bakgrunden förlovade jag mej, många år innan det fanns en golfbana här. 

Ett par golfens hemligheter...

Det var fint höstväder på lördagen. Lite bitande på morgonkulan, första hanskrundan för säsongen. Och geggigt i backen är det. Men fortfarande är det några veckor kvar innan klubborna läggs i malpåse. Skåne har sina fördelar. Och Hua Hin också, antagligen.

Och... tja, nu börjar det kännas lite avslaget med det mesta runt golfen, idet känns redan nu, eller hur? Tävlingarna på europatouren är inte så upphetsande. Dunhill links kan vara skoj ibland, men annars så. Och det här fedex känns fortfarande rätt krystat, även om det har börjat sätta sig en smula. Näst sista tävlingen nu, BMW. Justin Rose leder rätt överlägset. Junk man Jacobsson är inne i de 30 som får spela Tour Championship och eventuellt kan Robban komma med om han gör en kanonrunda på söndagen.

Kvällssol över Kåbos hål 3 och 4

Det finas spelet från KM har inte riktigt hållt i sig. Har svårt att få fart på bollen. Det går rakt, men mycket blir kraftlöst, och mycket blir duffat. Har kommit på ett par små grejer, som gjorde sista delen av morgonens runda riktigt angenäm.
Dels, ett tips som jag fick av Jonas Lekman, pro på Sollentuna: Kom närmare bollen, gå in i stansen.
Dels, en känsla, rotera med en känsla av att axlarna roterar fritt, avslappat.

Lirade med två bollar, på 7:an blev inspelen godkända...

Rekord-KM o Yipstips

Hösten kommer krypande allt mer. Grönt fortfarande, men det gulnar i kanterna. Allt oftare regnar det och det är mulet. Men det har varit en varm höst hittills, som ett exempel 12 grader varmt i morse vid 7-draget. Så säsongen lär väl hålla i sig ett tag till i alla fall.

Ganska golffattiga veckor sen senaste inlägget. Mycket att göra på jobbet och förkylning. Därför var det tveksamt om jag skulle bli med på KM H45, ville ju inte skämma ut mig... Men jag hade tydligen vilat mig i form, Spelade som en klocka även om jag inte hade nåt drag i klubborna. 4 över första 9, 7 över nästa och jag gick in på 79 vilket är första gången under 80. Och solklar ledning.

Sen fick man lunch, lite skakig efter förkylningen och jag orkade inte 18 till. Det blev 101 där, och nåt med slutseger hade man inte att göra.

Men himla skoj och en rejäl sänkarrunda. För att kolla att de sista 18 var trötthet gick jag ut i morse vid 7 och tog en runda. Allt spel på plats. Hade jag orkat hade jag nog inte gjort bort med på Stor-KM idag. De första slog ut då jag kom in, och jag hade gjort det bättre själv...

Det har visats mycket McIlroy och Westwood på europatouren några veckor nu. lite tjatigt. Så jäkla kul är de inte att se på, även om de är högt rankade i världen. Roligare om de visar killar som är i extra bra form just nu, det brukar spraka mer om dem. Roligast är väl att Göteborgsbon Thomas Björn vunnit två raka på europatouren, först på Gleneagles och sen i Schweizeralperna, den sistnämnda för övrigt kanske den mest sevärda tävlingen under hösten, ursäkta FedEx.

Till slut ett BLYGSAMT tips från en bättre hacker. Spelade under helgen med ett par som missade kortputtar i pari och minut. Bara en tanke jag kört med i många år, använder den även ibland vid chippning:
"orörliga men aktiva händer". Alla har väl läst om axelpendlandet. Och att händerna är oaktiva. Men det tror jag inte riktigt på. Händerna och handlederna skall vara "med", Full känsla i dem, inga spänningar. men de skall inte röra sig. Sug på den.

Höstlik bra runda

Litet försök att tanka bild från Iphone. Gick hyfsat men hur centrerar man bilden?

Årets skönaste runda hittills. Det hade regnat rejält och oavbrutet under kväll och natt, såg väldigt grått och vått ut då man vaknade och tittade ut. Så jag hade banan helt för mig själv vid sjudraget. Vattnet hade runnit undan, tack Momir, och skicket på Kåbo blir inte mycket bättre.

Utrustad med tips från en youtubevideo "viktförflyttning bakom ryggen", så slog jag rätt felfritt. Lite kraftlöst, lite kort, men rakt med alla klubbor. 4 par, 5 bogeys. Inte årsbästa, men skönast. Svingen funkar och längdkontrollen på puttarna utmärkt.

Micke Lundberg fick nästan ingen tv-tid på viasatten trots att han ledde i timmar i tjeckien. Skandal.
Annars rätt rolig tävling det här i år igen. Bra startfält. Wyndham i USA är dock en gäspning. Bara en massa tråkiga amerikaner.

Sommar eller höst?

Så har de första gula löven börjat synas. Det är mornar då man önskar man hade handskar på. Man söker sig till solskenet, inte ifrån. Men än är shortsen på under morgonrundorna.

Det är morgonrundor på Kåbo som gäller. Lördag och söndag, vid sjudraget. Någon sväng till i veckan för 4-5 hål. Ingen 18-hålare sen i mitten av Juli. Lite synd. Har inte blivit av.

Svingen mår rätt bra. Har en vettig sving for dummies nu. Men det kunde vara lite mer tryck i järnen. Nyinköpt driver till slut, en Mizuno.
Närspelet är helt ok, så scorerna är anständiga. Ser fram mot KM.

Duger åt mej

Lite avslaget på tourerna. det roligaste på sensommaren var nog Norens stora seger på Bro Hof, en fantastisk tredjerond, och en sjukt blåsig sistarond, där han klarade 17. Till skillnad från många, som hade både 9 och 11 slag. Fredrik Jacobsson spelar riktigt bra på PGA, tog sin första seger, och Jonas Blixt spelar inspirerat, för att nå de 25 första på Nationwide. Tiger lyckas inget vidare, har bränt cuten i PGA champ's som spelas nu.

Socketfrossa, Majors....

Juli blev ganska sedvanlig, med en veckas kåbospelande på mornarna. Gick så pass bra att jag gick på tre över, vilket är ungefär så bra det går. Den rundan puttade jag i och för sig bäst.

Kämpar på med rätt rotation. Får inte riktigt till det. Skapar ett drag i vänstersida som nu ger tillräcklig kraft. Har funkat bra med relativt korta baksvingar. Har också kämpat med att rotera runt vänsterfoten.

Men armarna känns som om de lever sitt eget liv. Vet inte riktigt var de skall ta vägen. Slutade med att jag försökte köra rakt bak och sen rakt fram. Gärna med lågt, konstant grepptryck. Det känns mycket bra. Och då det gör det kommer socketen. Idag, under snabba 4 hål på lunchen.

Var ute på kvällen, lyckades reparera, gör ungefär det jag gjorde innan, men ser till att höger armbåge verkligen trycks mot höften. Ingen socket. Men lite "back to the old drawingboard..."

Annars har det spelats Majors. Rory kom igen efter genomklappningen på Augusta och vann US Open i stor stil på Congressional. Sedan, på Royal St Georges vann en annan Nordirländare i busväder, Stora Darren Clarke. Gick ledarboll med Dustin Johnson som var uppe jämsides men som slog bort sina chanser med, ja just det: En socket!

Nu har tre nordirländare vunnit Majors på ett par år, och il Padre Harrington vunnit tre strax innan. Och så många fler Irländare finns det väl inte som spelar golf än svenskar?

Håkans sving -> Börjar bli ordning

Antar att han heter Håkan, mannen bakom nicket h.kan på Golf.se's forum. Han är en av de mer svingteorikunniga, och startade en tråd kallad "rotation för dummies". Eftersom jag spelat dåligt hela året, flera socketsejourer beslöt jag att ge det en chans. Inte helt enkelt. Axlar som skall röra sig, höfter som skall vridas.

Ganska snart gav det resultat i rakare slag och inga sockets, rätt vackert så. Men att få en järnsexa att gå mer än 135 meter tog sitt tag. Hitta draget i rörelsen. Börjar få ordning på det. Rätt fokuserad på att få överkropp och armar att inte leva sitt eget liv....
Men fick nu i morse riktigt bra ordning på det hela, och för en gångs skull puttade jag riktigt, riktigt bra. Inte bara det att det BLEV bra, vilket det blev, utan dessutom bra axelrörelse, release och kontroll med tummarna.

3 över på Kåbos nia, tangerat personligt och årsbästa. Ska försöka ta mig till fler 18-hålsbanor, nästa vecka antagligen i Sörmland. Ärilas Östra? Förbaskat trevlig bana.
Nedan - perfekt att stanna till på väg hem från rundan och plocka en stor näve blåbär med sig. Blåbär med grädde och socker till frukost... najs.

Barsebäck

Då blev det dags att söka sig ut i stora golfvärlden utanför Kåbo GK. Drog ner till Barsebäck där den tionde upplagan av Speakers Corner Open spelades. Enligt aktuell ranking den bästa bana i Sverige jag satt tänderna i. Och tyvärr blev det väl mest att bita i gräset, rent golfmässigt.

För att ta det från början så flög jag ner till Bulltof... nej Sturup heter det nuförtiden, där en vänlig skåning med misstänkt sörmländsk brytning mötte upp och gav mej skjuts. Logi i ett litet radhus på anläggningen. Morsade på folk från Smygehuk till treriksröset som anslutit för eventet, och efter lite preludier så satte jag iväg med en genomtrevlig kille från Jönåker och en Barsebäcksmedlem med lågt hcp - kan man få bättre spelsällskap?

Masters course första dagen. Lagom varmt, soligt, kanske lite väl blåsigt ("det är ju stiltje", kommenterade den orkanluttrade medlemmen...). Ingen av oss var väl särskilt i slag, så många slag blev det... Men en skön upplevelse! De första hålen är väl lite sådär småtrevliga, men då man kommer ut mot vattnet, partrehålet över dammen, så visar banan sin skönhet och sina tänder. Magnifika hål seaside, grandios vy, och bollen ständigt tjogtals meter ute i ruffen till höger.

Även då man sedan dök in i skogen kvarstod det grandiosa intrycket. Hålen i stora, mäktiga rum bland stora ekar och vindpinade tallar. 17:e gäller ju för att vara sveriges vackraste hål.

Stojig middag i restaurangen, tidigt i säng efter en full dag.

Dagen efter - själva SCO. Spelades på Donald Steel. Tre trevliga spelkamrater, alla från mälardal, som tagit sig ned billedes, spelandes diverse banor längs vägkanten. Duktiga spelare alla tre, tyvärr visade sig inte mitt spel från sin vackraste sida, drivern helt omöjlig, så man fick kämpa med både spel och humör. Men jag sänkte femmetersputten för att slippa tresiffrigt...
Donald Steel var helt ok, men hade inte det där lilla extra som Masters Course kan visa upp.




Middag i konferensanläggningen och åter rätt tidig sänggång.




Skjuts tillbaka till flyget av den vänlige sörmlänningen, och det var Skåne för den här gången.

Players förbannelse o första 18-hålaren

Att vinna Players Championship verkar vara lika belagt med förbannelse som att bli "årets svensk" som var på tapeten för länge sen. Tim Clark, vad har man sett av honom? Henrik Stenson? Stephen Ames? Sergio har varit i putträsket länge, verkar till slut ha tagit sig upp. Tiger Woods... ?

Ofta brukar en stor seger, en Major inte innebära någon turbo för proffsens prestationer, man kan ju tycka att en som vinner en Major borde ha ordning på sin sving och sitt närspel. Men det är väl mycket runtikring kanske som får spelaren att tappa fokus. Kanske. Men Players verkar vara den värsta. Hoppas inte Robban vinner.

För egen del blev det första 18 hålaren i morse. 0630. Klar kvart i nio. Slog inte så illa egentligen, men hade inte riktigt timingen. Bara 25 poäng, klart sämsta rundan jämfört med niohålarna. Men det är skoj att köra de andra teerna, det blir ett helt annat spel. Och trevligt med en tom bana, även andra rundan. Det här, om det nu är någon annan som läser detta, är golf som det borde vara. En niohålare nära bostaden, bättre kan det inte bli, med en normal plånbok.

Ute med sonen i veckan, en kompis till honom och hans farsa. Roligt med sällskap men suspekt med en 9-hålare som tar två timmar.

Panchoslalom och en 55 min-runda

Har slöglott lite på Bubba och dom nere i New Orleans. Skulle aldrig våga spela golf i det klimatet. För mycket ormar och andra äckliga djur. Och antagligen för hett.

Här i Uppsala är det dock lite i kallaste laget. Handskarna på då man kör morgonrunda. Brände av morgonens sväng 7.20-8.15. Kanske lite i stressigaste laget för 9 även på Kåbo, men det var ett par panchos att passera. Som vanligt utan något som helst krångel. Gubbarna här är synnerligen duktiga på det här med genomsläpp. Slår den bra, då går det fort också. Längdkänslan i puttningen funkade inte, därför blev rundan ändå rätt medioker. På HCP. Lite snabbt vitsippsplock till frukostbrickan och sen hem. Förbaskat trevliga blommor, vitsipporna. Så här års.

Panchos ja... i onsdags försökte jag smita ut en kort sväng under lunchen, men panchoarna hade snott hela banan. Körde lite slalom mellan dem, de är rätt snälla ändå. Slog då ytterst bra. Svingen är överhuvudtaget riktigt trevlig nu.

Ska se om jag inte skall spela in Ballen-tinet. Karlberg och Noren verkar ju inte ha störts för mycket i sitt spel av chips i varandras bagar, tvärt om. Lite som engelsmännen som tråkar varandra friskt på Twitter.

Lösryckta minnesbilder från rundan...

Mannen i 55 årsåldern vandrar långsamt över green på andra. Jag står med händerna i kors på andras tee och blicken stenhårt fäst vid hans lunkande. Då jag cyklade upp mot klubben var han på första green. Här går det inte fort. Och tänker han släppa??

Han ställer sig bekvämt tillrätta vid sin boll, som hamnat i ruffen. Står länge över den och slår den i bunkern. Vandrar långsamt ner i bunkern. Slår faktiskt upp den riktigt snyggt. Krattar nooga. Står länge över sin putt. Missar....

Jag drar den givetvis långt till vänster. Han står en stund på väg till tredje tee, funderar på att släppa mej? Vandrar vidare låångsamt mot tredje då han ser att jag slagit snett. Jag drar också ner min pitch i greenbunkern...

Men han släpper faktiskt riktigt snällt på tredje, där jag lyckas få till en bra drive själv, mot alla odds. Så kan det vara.

Annika Sörenstams sving gillade jag egentligen aldrig riktigt. Den såg liksom rytmiskt kraftlös ut men gick långt. Och det är när jag slår så som det går långt. Det är på nåt sätt synd. Man vill trycka till den, men det funkar aldrig för mej. På 6:e fick jag till en sån drive, var bara ngt tiotal meter från att slå ner bollen i den bäck man vill slå ner den i...

Annars så var det inte mycket att hänga i julgran. Jo, vädret var strålande och rundan gick på 65 minuter. Kunde för första gången i år lägga ner handskarna i bagen efter några hål. Och sen var det skönt att avsluta rundan med en riktigt bra wedge som tog sig över bunkern på nionde. Missade birdieputten knappt, nog första gången jag kan skylla på spikmärke eller nåt.

Nu har det blivit 5 stycken morgonrundor i rad, från skärtorsdag till annandag påsk. Ett perfekt sätt att starta dagen. Och nu är det bara April...

Fjärde dagen i rad med morgonrunda

Lite kyliga mornar men väldigt fint väder ändå. Har varit på golfbanan från 7.00-till 8.00.
Vitsippstid. Och långsamt börjar träden spricka ut, och det spirar i markerna. Man får ha handskarna på sig vid starten av rundorna, men då man cyklar hem för att fixa frukost är det behagligt. Buketter med vitsippor står i fönstren här och var, de lyckas överleva cykelfärden hem i bagen på något sätt.

9-hålarna har legat på normala 70 minuter. Inga succeer, det har varit lite katastrofer här och var, det ena och det andra har klickat, men svingen fungerar i princip bra. Jämnt grepptryck, Hål6-känsla i överkroppen och låter höfterna styras av detta. Drivern mindre vrid, bara en release. Blir förvånansvärt långt, och med ganska lite fade.

Dagens negativa begivenhet var 5 slag ur bunkern på 4:an som verkligen grävts ur tufft i år. Men märkligt dåligt. Ställde mig på den tuffa bunkern på 9:an, där fungerade allt bra.

Såg Colsaerts vinna sin första seger på europatouren - i Kina. Han var tydligen så pass bra på att festa att han tar nästa vecka ledigt. Ett par intervjuer. Westwood som mest verkade stressad på Zacke, och sen Edfors som av naturliga skäl verkar mer med på noterna. Rätt skön kille, verkar det, inte så kaxig som han ser ut, men en bedrövlig göteborska, det har han...

Första nio, på mitt par, 70 minuter

Premiär den 21 april i år alltså. Nyss hemkommen från det betydligt mer försommarlika London. Men det var inte fel på Kåbo klockan 0710 heller. Inte en käft. Brunt är det fortfarande, men både blåsippor och vitsipport börjar titta fram. Momir var ute med sin greenklippare, och nån startade ett par hå efter mig. Så jag tog mig lugnt runt på 70 minuter. Najs.


Enda bekymret var väl att greenerna var sanddressade. Annars - hade inte rört en klubba på en vecka. Knappt puttat i år. Och allt funkade bra. Trycker ifrån marken med fötterna och vrider höft och axlar fullt ut. Jämnt grepptryck. En dubbel, efter treputt. Annars två par och resten boogies, helt OK säsongsstart!


Handskar behövdes, det var kallt på morgonkulan. Men knappast greenlagare

Det kommer en vår...

Känns som om allt startar sent i år. Jag har minnen av att ha slagit hinkar i mitten av Mars men det är kanske extremt. Nu är snön borta i alla fall, tussilagon har beskådats, liksom snödroppar och krokus. Första fläskkarreerna har grillats och cyklar har plockats fram ur garaget. Första fjärilen var en nässelfjäril.

Det finns inte ord för att säga hur skönt det är att vintern är slut.

Och så har de första två hinkarna slagits. Den första är ju alltid intressant, en hel vinters svingtankar, lite konservering av tankar från i höst. Det gick so, so. Faktiskt några sockets.

Det blev hem och snickra på sving, och andra hinken blev riktigt skaplig. Tror mig börja förstå lite var socketsar kommer ifrån. Tror mig.

Och Masters har slutligen, eh, avnjutits. Nåja. Antingen är man tvärtrött på slutet, eller så spelar man in och inbillar sig att man kan lyckas inte höra resultatet. Den senare strategin har jag övergett så det blev att avnjuta en mycket jämn sistarond blinkande, sömnig. Tiger gjorde en rejäl charge första nio av sistarundan, men puttade bort sig sista nio. Det blev två aussies som spelade riktigt bra. Småstöddiga pojkar, Scott och Day. Men mannen med tänderna spelade ännu bättre, Schwartzel gjorde inte mycket fel, birdie 15-18, med bra järnspel och fenomenal puttning.

Men jackpåtagning och sånt fick avnjutas i efterhand. 0530 på måndagen var det uppstigning.

Ännu en vår...

Långt, långt sen sista inlägget. Och det har inte varit just något att skriva om. Jag har inte slagit ett seriöst menat slag sedan i oktober, snön har legat djup i sedan i november.

Det har väl funnits några tankar på de svingtankar man avslutade förra året med, man har svingat lite, funderat. Och nu känner jag mig riktigt laddad, rangerna i Stockholm och Uppsala är på väg att öppna. Säkerligen tre veckor innan det blir spelat någonting på bana, men bara det, att få slå slag igen.

Det har smält undan ganska bra de senaste två veckorna och det är lika mycket grönt (eller snarare brunt) som vitt (grådaskigt). Ja, det är inte direkt den vackraste tiden på året, då snön har smält undan, men man vet vad som komma skall...

Lite golf har man väl glott på, men det har inte varit så upphetsande. Tävlingarna nere i öknen runt Persiska viken är njutbara, men i USA vinner bara en massa amerikaner man knappt känner igen namnet på. Det mest anmärkningsvärda nu, är väl att Tiger och Phil är förpassade till platsern 5 och 6 på OWGR, fyra europeer har tagit hand om topplatserna. Der Kaymer, den karismatiske(not) spelar stabilt och ligger först. Vinner tävlingar och ser inte så glad ut för det.

Men snart är det Masters, med Magnolias och Patrons och den ständiga kampen för att hålla sig vaken på söndagsnatten. Det finns en morgondag!