Mitt förhållande till Retrogolf

Plus fours. Gamla golfklubbor med hickoryskaft. A gentleman carries his bag. Wodehouse.

Det här har ju blivit på ropet. Tävlingar i retrogolf. Hela baletten med tidsenlig klädsel och så vidare. Folk lyckas få tag på klubbor med hickoryskaft, gamla guttaperkabollar. Eller till och med fjäderbollar? Jag har själv aldrig varit med om detta, så jag vet inte exakt hur det går till. Mer än vad jag hört om och vad jag läst i golftidningar. Den enda kontakt jag har spelmässigt är väl mitt set McGregor Tourney som jag köpte begagnade och väl slitna i början på 80-talet då jag började spela det här spelet golf som första person i släkten. Det var riktigt trä i de träklubborna. Persimmon? Ingen aning.

Och just det här som jag skrev i stycket innan, att jag var först på plan är rätt signifikant för min hållning till retrogolfen. Min släkt innehåller bara enkelt, vanligt folk. Bönder, hantverkare, smeder. Då det hela "begav sig" på 20-talet fanns det inte på kartan att min farfarsgeneration eller generationen innan skulle ens tänka tanken på en golfbana. Man jobbade, kanske gick i skogen, sov. Farfar berättade hur många gånger som helst om då han åt mat på Gyllene Uttern, det var stort. Och det här levde fortfarande kvar då jag var liten, även om släkten gjort en liten klassresa uppåt, som så många andra under den svenska sociala revoultionen. Man kunde spendera sommarveckor sex personer i ett rum och kök. Akademiska diskussioner förekom inte över huvud taget, kanske man intresserade sig lite för den svenska historien, men mer än så var det inte. Jag och alla mina kusiner gick på högskola - men ingen valde ett humanistiskt "roligt" ämne, alla skaffade sig duktiga jobb.

Medan däremot den släkt jag är ingift är något helt annat. Det fanns pengar både här och där. Akademiska titlar, man reste, man såg världen. Hustrun är i stort sett den enda i den kusinskaran som har något som kan betecknas som ett "kneg". De andra är arkitekter, forskare, journalister, författare. Och. Det spelades golf. På det numer slitna, men en gång storslagna sommarstället iordningställdes till och med en liten golfbana. Det finns fortfarande kvar ett set hickoryklubbor som barnen leker med. Bollar som jag misstänker vara guttaperka hittar man i lådor ibland. Heden som golfbanan inrymdes på finns fortfarande kvar, jag har gått och slagit där uppe och äldre släktingar har nostalgiskt berättat om hur banan en gång var dragen. Kullarna där utslagsplatserna var finns fortfarande kvar, det händer att arkeologer tror att de är gravhögar...

Men då jag började spela och ganska snart blev "fast" så köpte jag hela konceptet. Läste allt vad Wodehouse skrivit om golf, lärde mig golfhistorien från Wille Park till Jack Nicklaus. Så då jag ser en gammal hickoryklubba blir jag lite upphetsad. Och vet att en niblick var en rejält loftad klubba.

Men spela retrogolf? Det är ju inte jag. Eller?

Lite samma sak med en mitt förhållande till en sådan som Göran Zackrisson. Min solklara idol som golfkommentator, still going strong. Redan hans viskande kommenterande från 70-tal " han står över putten... slår till... går den i... nej". Till senare års högst egensinniga referat, som en del tycker är virriga, men som jag älskar. Karln bara osar ju gemytet på någon skotsk golfbana, sittande i baren med en god maltwhisky framför sig. Men hur har han kommit att bli sådan? Säkert trevliga personliga egenskaper, men också uppväxt på Djursholm, spelat på Djursholm sedan barnsben. Dörrar har öppnats. Han har haft möjligheter. Som en sådan som mej bara kan drömma om . Kanske mina barnbarn?

Svenska avundsjukan? Tror inte det. Mer - man kommer därifrån man kommer. Och jag är tacksam för att alls ha möjligheten att få ägna mig åt det här, som aldrig, aldrig har blivit långtråkigt för mig. Aldrig har jag lämnat en range utan att vilja slå en boll till (antingen för att njuta av träffen, eller för att komma till rätta med vad fan det nu är som strular). Men retro - nej det är nog inte jag.